Hjalmar Ertmann Smitt

Det är alldeles riktigt att 51-årige överstelöjtnanten vid Fortifikationen Hjalmar Ertmann Smitt mördades. Detta skedde natten till lördagen den 7 juli 1917 i hans hem på Birger Jarlsgatan 88 i Stockholm. Men mördaren var inte en engelsk spion. Detta trots att överstelöjtnant Smitts nyckelknippa, som bland annat hade en nyckel till ett kassaskåp med hemliga handlingar på hans arbetsplats, försvann vid dådet. Däremot är det riktigt att bakgrunden till mordet var att den björnstarke, reslige officeren vaknade och överraskade en objuden gäst.

Krigssommaren 1917 var mycket varm, men historien om att mördaren trots detta ätit hummer på Hasselbacken och därigenom lätt kunde identifieras skulle kunna vara ett uppslag för den tidens deckarförfattare, men har ingenting med det här fallet att göra. Det som fällde Smitts baneman var något så trivialt som initialerna i ett par gamla galoscher! Men det är väl bäst att jag berättar historien från början. Just sommaren 1917 hade inte mindre än ett femtiotal nattliga inbrott förövats i patriciervåningar på Östermalm. De stod ofta tomma, hyresgästerna var på sina sommarnöjen. Överstelöjtnant Smitts hustru och barn bodde nere i Arild. Själv skulle han vara kvar i Stockholm ännu en vecka. I femrumsvåningen passades han upp av det unga hembiträdet Tyra Niklasson. Kvällen den 6 juli hade hon fått ledigt sedan hon serverat Smitt sin middag. När Tyra kom hem vid tolvtiden efter en träff med en pojke, hade överstelöjtnanten gått till sängs. Klockan 1.35 väcktes hon av husbondens kommandoröst:

– Stilla, röt han.

Så hörde den vettskrämda flickan ljud som tydde på ett våldsamt slagsmål och till sist en rad kraftiga käft smällar. Efter en stund hörde hon hur ytterdörren slogs igen. Hon drog täcket över huvudet och försökte somna om, men låg klarvaken till klockan 6, då steg hon upp och klädde sig. Ute i serveringsrummet snavade hon över en strykbräda och en omkullvält trappstege. Översten hade legat i sin säng, men tydligen gått ut. Tyra gick ut i hallen och tittade in i salongen,vars möbler var täckta med lakan. Ingenstans kunde hon se sin arbetsgivare, hon beslöt sig då för att gå till portvakten. På natten hade denne, Robert Karlsson, hört oväsen, dragit på sig ett par byxor och gått upp i huset. Men då var allt tyst. När han återkom till sin lägenhet på bottenvåningen såg han en kortväxt man lämna huset genom en gallergrind. Portvakten tyckte känna igen hyrestgästen i våningen ovanför Smitts, en löjtnant vid Fortifikationen. Men vad hade han att göra ute så sent?
Nu när flickan kom och berättade om smällarna som liknade pistolskott begav sig portvakt Karlsson med huvudnyckel upp till Smitts bostad. Han kom tillbaka efter några minuter, blek i ansiktet och sa:

– Översten är mördad, jag går till polisen.

Fem detektiver och en läkare anlände klockan 7.30. Detta var den bild experterna fick av mordvåningen: I förd endast nattskjorta hade den kraftige officeren ertappat den okände besökaren i serveringsrummet och med trappstegen som tillhygge försökt ”låsa fast” denne mot en vägg. Ett skott hade avlossats och tydligen träffat Smitt som retinerat mot dörren i hallen och försökt hålla den stängd. Tydligen hade hans krafter börjat sina och dörren glidit upp. I springan hade då mördaren skjutit två skott, som fällt Smitt till golvet. När skytten sökt fly genom att hoppa över Smitt hade denne med sina sista krafter gripit tag i främlingen, dragit ner denne i knästående, men då fått mottaga ännu en kula. Trots sina dödliga skador hade Smitt lyckats krypa fram några meter, sträcka sig upp mot väggtelefonen, dra runt veven och fått tag i mikrofonen, men kollapsat utan att kunna yttra ett ord. (Växeltelefonisten bekräftade senare att hon endast hört ett rosslande ljud när hon svarat.)
Läkaren konstaterade att Hjalmar Ertmann Smitt, som låg på rygg bakom soffan i salongen, träffats av tre skott. En av kulorna hade gått in i vänstra mungipan och ut i nedre delen av bakhuvudet. Det var denna träff som inom några sekunder medfört döden. Den skjutne måste ha haft enorma kroppskrafter för att trots skadan kunna nå fram till telefonen. Dagen därpå anhölls den unge Fortifikationslöjtnanten som misstänkt. Polisen visste att han hade ett tjänstevapen i bostaden, men detta kunde inte påträffas. Hans hustru svor på att mannen legat och sovit hela mordnatten och när hembiträdet nästa dag hittade vapnet i en tvättkorg på vinden försattes löjtnanten på fri fot.

Det skulle bli polisens s k inre spaning som gav lösningen. Morddetektiverna lånade av sina kolleger på inbrottsroteln alla de handlingar som rörde nattliga inbrott på Östermalm. Ett fyrtiotal av den tidens kändisar figurerade på de långa listorna som visade att hustjuven lagt beslag på smycken, pälsar, persiska mattor och konstverk under sina raider. En kapten vid Karlaplan och en apotekare vid Engelbrektsgatan hade blivit bestulna på armépistoler. Grosshandlare Julius Lagerwall på Kommendörsgatan 35 hade året innan överraskat en inbrottstjuv som låg och tryckte under en soffa i salongen. Tjuven lyckades dock störta förbi grosshandlaren när denne kom in från hallen. Lagerwall förklarade att mannen haft mustasch och varit mycket kortvuxen och vig. Men vad viktigare var, tjuven hade glömt sina galoscher i tamburen jämte en hatt och en ficklampa i hallen. Både i galoscherna och i hatten fanns initialerna ”E D”. Polisens spaning fortsatte genom att man besökte en rad affärer och visade upp hatten. I en affär på Kungsholmen trodde man sig ha sålt denna till en man som talade svenska med utländsk brytning. Kunden hade varit kortväxt och haft mustasch.
Nu fortsatte utredningsmännen att bläddra igenom registren över utlänningar i Stockholm. Andra dagen hittade man en tysk, inflyttad 1913 som hette Ernst Dobbrich, som tillsammans med sin finska fästmö hyrde två rum hos en fru Goldberg på Birkagatan 10. När polisen kom dit hade paret flyttat. Vart visste inte fru Goldberg. Men bara några dagar senare mötte hon av en slump den misstänkte i Klara. Hon kände genast igen Dobbrich och frågade honom hur det stod till.

– Med mig är det bara bra, men min fästmö ligger på sjukhus, det är något med magen, svarade han.
– Var bor ni nu? undrade fru Goldberg.
– Vi har flyttat till Döbelnsgatan 16 A, fick hon till svar och detta meddelade hon genast polisen. En timme senare ringde en detektivkonstapel Bergdahl på dörren.
– Det gäller en rutinundersökning och vi måste kroppsvisitera er, förklarade detektiven. Den lille mannen ( 163 cm lång, vikt 58 kg) verkade perplex, men gjorde inget motstånd. Han drog ivriga bloss på en cigarett av märket Fennia. En fimp av samma märke hade hittats i en fåtölj i Smitts salong. I en lönnficka i Dobbrichs väst påträffade detektiven en laddad pistol. Han förde tysken i bil till högkvarteret. Två av hans kollegor stannade kvar för att undersöka de äkta mattorna, de gedigna konstverken, mängden av smycken, garderoberna och de eleganta toaletterna.
När inventeringen några dagar senare var klar hade stöldgods påträffats från ett fyrtiotal påhälsningar i förmögna Östermalmshem. Nere på kriminalen förhördes Dobbrich om de många inbrotten. Han nekade till alla.

– Var var ni natten till den 7 juli, undrade förhörsledaren.
– Då var jag på Brunkebergskällaren vid Oxtorgsgatan, kom svaret snabbt. Polisen nöjde sig med det denna dag. Nästa morgon visade man den anhållne hatten och galoscherna med initialerna ”E D”.
– Glömde ni inte det här när ni flydde från lägenheten på Kommendörsgatan, frågade en polisman.
– Jo nickade den anhållne, men det är inte mina initialer. Jag heter inte Ernst Dobbrich utan Johannes Friedrich Christoffer Kroeger och är född 1882 i Riga. Den lille mannen började nu gråta.
– Nå hur var det med Birger Jarlsgatan 88, frågade förhörsledaren.
– Ja, det var jag som sköt gubben, men jag menade det inte, jag ville skjuta mig själv.

Nästa dag vallades Kroeger, som vi nu måste kalla honom, i ett buskage utanför Slakthuset i Enskede. Där plockade han fram ett paket med mordvapnet och en del ammunition. I en plåtask lågra flera hundra nycklar, dyrkar och nyckelämnen.
– Jag kan ta mig in genom portarna på halva Östermalm, förklarade han skrytsamt.
Portvaktsparet Karlsson identifierade också Kroeger som den man som gick ut genom järngrinden strax efter att det hörts oväsen uppifrån Smitts våning. I denna fick han nu lämna detaljerad berättelse om vad som hände den ödesdigra natten.
– Ja ni har rätt. Om jag inte skjutit hade han tagit fast mig, han var stark som en brottare.

Sommarmordet i Stockholm fick inte sitt rättsliga efterspel förrän i december och dagen före julafton 1917 kom domen. En månad tidigare hade Kroeger försökt ta sitt liv i cellen, men räddades. Han var fortfarande omtöcknad i rätten, enligt läkarna på grund av att hjärnan skadats av syrebrist vid hägningsförsöket.
– Är ni nervös, frågade domaren, känner ni er sjuk?
– Jag är vansinnig, blev svaret
Men domen blev döden för överlagt mord, en dom som enligt praxis från 1910 förvandlades till livstids fängelse 1918.
På grund av av sitt mentala tillstånd blev Kroegers fängelsetid en nästan oavbruten vistelse på kriminalvårdens sjukhus. 14 år efter mordet ansökte han om nåd, men fick avslag trots att han bland annat åberopade att ”han alltid varit en trogen socialdemokrat”. När Kroeger fyllde 65 år och alltså tillbringat 30 år bakom murarna lät myndigheterna omyndigförklara honom. Hans förmyndare undertecknade en nådeansökan och överstelöjtnant Hjalmar Ertmann Smitts mördare fick nåd. Ett läkarintyg om hans sinnesbeskaffenhet gjorde dock att nåden inte innebar frihet. Han överfördes till S:t Birgittas sjukhus i Vadstena, där slutade han sina dagar. Kroeger begick sitt brott under första världskriget och gick bort i början av det andra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s