Ingemar Leckius

Jag förnimmer din närhet,

främmande som vildrosens doft.

Med domnande sinnen söker jag dig,

allt levande fäste.

Det är hos varandra vi bor

under svarta stjärnbilder.

Det finns någonstans en outgrundlig ömhet,

en trygghet som bara blinda känner.

Jag lyssnar till din puls

som till en underjordisk källa.

Jag älskar också dina benknotor,

förgänglighetens tempel.

Våra rynkor är hemlighetsfulla

som en förseglad skrift.

Våra ansikten är bara dunkla speglar,

det är någon annan vi älskar hos varandra.

Någon som kommer oss till mötes

långt inifrån varandra,

som väntar likt en okänd lustgård

i hängivelsens öken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s