Johan Ludvig Runeberg

Jag har huggit, tills min kraft förgått,

och hugger om igen.

Och yxans stål är hvasst och godt

men furan står dock än.

Min arm var en gång tung och stark;

Nu är den mer ej så,

Se´n vintern om jag ätit bark

och druckit vatten på.

Ifall min tjenst jag bytte om,

och bättre för mig såg.

Jag kanske till en herre kom

som hade bröd av råg.

Kanske i nännsta stad jag fann

en lön för tro och flit-

Jag tänker ofta så och kan

dock inte längta dit.

Står fjället der med löfprydd topp

och ser i sjön sin bild?

Går solen der så herrligt opp,

och går den ner så mild?

Finns der en dal, som blomdoft strör,

en mo, som tallar bär?

Och hon, hvars vallhorn nu jag hör,

skall hon väl finnas där?

Förbi far molnet utan skygd,

till vindens tidsfördriv.

Och utan vän och fosterbygd

Hvad är ett menskolif?

Kanske att Gud hör folkets röst,

och lindrar landets nöd;

Kanske en bättre skörd i höst,

oss ger ett bättre bröd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s