Hon var ensam

Hon stod i busskuren

i hennes by

hon var kanske 75

hon såg nedåt eller uppåt

med knäppta händer

orolig att se åt sidorna

migranter åt varje håll

hon var ensam

Annonser

Karin Boye

I vårtid, i groddtid,

då brister frönas skal,

och råg blir råg och tall blir tall

i frihet utan val.

En ilning av vällust

går genom själ och kropp

att jag är jag, nödvändigt jag

en brodd, som hittat opp,

ett vårskott, vars växtkraft

jag knappast anar än

men stammens sav med bitter smak

med lust jag känner den.

Så bort, all min feghet!

Jag hör min framtid till.

Jag tar mig rätt att växa nu

som rotens krafter vill.

Verner von Heidenstam

En liten vänlig gård med röda hus

finns gömd i skogen vid en stilla sjö,

och under himmelshöga almars sus

på bryggan gubben sover vid sitt spö.

Till stugan för en liten krattad gång,

och framför trappan lyser solen fritt

på silverkulan och på flaggans stång,

i snäckors och blomsterklockors mitt.

Så lugnt är allt, som rådde ständig frid,

så putsat allt, var knut så vit.

Och skogens troll, som än från heden tid

i berg och stenar bygga, hitta dit.

Vid grinden flockas de i ljusan kväll.

Nyfikna stå de där i mörkret än

med mossigt hår och blanka ögonfjäll

och titta under spjälan på sin vän.

Nils Ferlin

Månen kommer och solen går,

drömmen förde dej vilse.

Drömmen från liljekonvaljeår

förde oss städse vilse.

Tistelstigar och kolnad mo

trampe du nu med trasad sko.

– Drömmen från liljekonvaljeår förde dej vida vilse.

Nils Ferlin

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,

du barfotabarn i livet.

Så sitter du åter på handlarens trapp

och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,

var det väl eller illa skrivet?

Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,

du barfotabarn i livet.