Charles ”Lucky” Luciano (Salvatore Luciano 1897 Lercara Friddi – 1962 Neapel) var en siciliansk maffiaboss i Amerika.
Han flyttade till Amerika när han var 10 år.Han ansåg senare att maffian borde reformeras så att den kontrollerade delar av USA.Han började arbeta med sin vän Mayer Lansky åt Joe Masseria.Det var dessa som startade Castellamarese-kriget 1928 som handlade om den nya (led av Masseria och den gamla maffian Salvatore Maranzano).
Det är alldeles riktigt att 51-årige överstelöjtnanten vid Fortifikationen Hjalmar Ertmann Smitt mördades. Detta skedde natten till lördagen den 7 juli 1917 i hans hem på Birger Jarlsgatan 88 i Stockholm. Men mördaren var inte en engelsk spion. Detta trots att överstelöjtnant Smitts nyckelknippa, som bland annat hade en nyckel till ett kassaskåp med hemliga handlingar på hans arbetsplats, försvann vid dådet. Däremot är det riktigt att bakgrunden till mordet var att den björnstarke, reslige officeren vaknade och överraskade en objuden gäst.
Krigssommaren 1917 var mycket varm, men historien om att mördaren trots detta ätit hummer på Hasselbacken och därigenom lätt kunde identifieras skulle kunna vara ett uppslag för den tidens deckarförfattare, men har ingenting med det här fallet att göra. Det som fällde Smitts baneman var något så trivialt som initialerna i ett par gamla galoscher! Men det är väl bäst att jag berättar historien från början. Just sommaren 1917 hade inte mindre än ett femtiotal nattliga inbrott förövats i patriciervåningar på Östermalm. De stod ofta tomma, hyresgästerna var på sina sommarnöjen. Överstelöjtnant Smitts hustru och barn bodde nere i Arild. Själv skulle han vara kvar i Stockholm ännu en vecka. I femrumsvåningen passades han upp av det unga hembiträdet Tyra Niklasson. Kvällen den 6 juli hade hon fått ledigt sedan hon serverat Smitt sin middag. När Tyra kom hem vid tolvtiden efter en träff med en pojke, hade överstelöjtnanten gått till sängs. Klockan 1.35 väcktes hon av husbondens kommandoröst:
– Stilla, röt han.
Så hörde den vettskrämda flickan ljud som tydde på ett våldsamt slagsmål och till sist en rad kraftiga käft smällar. Efter en stund hörde hon hur ytterdörren slogs igen. Hon drog täcket över huvudet och försökte somna om, men låg klarvaken till klockan 6, då steg hon upp och klädde sig. Ute i serveringsrummet snavade hon över en strykbräda och en omkullvält trappstege. Översten hade legat i sin säng, men tydligen gått ut. Tyra gick ut i hallen och tittade in i salongen,vars möbler var täckta med lakan. Ingenstans kunde hon se sin arbetsgivare, hon beslöt sig då för att gå till portvakten. På natten hade denne, Robert Karlsson, hört oväsen, dragit på sig ett par byxor och gått upp i huset. Men då var allt tyst. När han återkom till sin lägenhet på bottenvåningen såg han en kortväxt man lämna huset genom en gallergrind. Portvakten tyckte känna igen hyrestgästen i våningen ovanför Smitts, en löjtnant vid Fortifikationen. Men vad hade han att göra ute så sent?
Nu när flickan kom och berättade om smällarna som liknade pistolskott begav sig portvakt Karlsson med huvudnyckel upp till Smitts bostad. Han kom tillbaka efter några minuter, blek i ansiktet och sa:
– Översten är mördad, jag går till polisen.
Fem detektiver och en läkare anlände klockan 7.30. Detta var den bild experterna fick av mordvåningen: I förd endast nattskjorta hade den kraftige officeren ertappat den okände besökaren i serveringsrummet och med trappstegen som tillhygge försökt ”låsa fast” denne mot en vägg. Ett skott hade avlossats och tydligen träffat Smitt som retinerat mot dörren i hallen och försökt hålla den stängd. Tydligen hade hans krafter börjat sina och dörren glidit upp. I springan hade då mördaren skjutit två skott, som fällt Smitt till golvet. När skytten sökt fly genom att hoppa över Smitt hade denne med sina sista krafter gripit tag i främlingen, dragit ner denne i knästående, men då fått mottaga ännu en kula. Trots sina dödliga skador hade Smitt lyckats krypa fram några meter, sträcka sig upp mot väggtelefonen, dra runt veven och fått tag i mikrofonen, men kollapsat utan att kunna yttra ett ord. (Växeltelefonisten bekräftade senare att hon endast hört ett rosslande ljud när hon svarat.)
Läkaren konstaterade att Hjalmar Ertmann Smitt, som låg på rygg bakom soffan i salongen, träffats av tre skott. En av kulorna hade gått in i vänstra mungipan och ut i nedre delen av bakhuvudet. Det var denna träff som inom några sekunder medfört döden. Den skjutne måste ha haft enorma kroppskrafter för att trots skadan kunna nå fram till telefonen. Dagen därpå anhölls den unge Fortifikationslöjtnanten som misstänkt. Polisen visste att han hade ett tjänstevapen i bostaden, men detta kunde inte påträffas. Hans hustru svor på att mannen legat och sovit hela mordnatten och när hembiträdet nästa dag hittade vapnet i en tvättkorg på vinden försattes löjtnanten på fri fot.
Det skulle bli polisens s k inre spaning som gav lösningen. Morddetektiverna lånade av sina kolleger på inbrottsroteln alla de handlingar som rörde nattliga inbrott på Östermalm. Ett fyrtiotal av den tidens kändisar figurerade på de långa listorna som visade att hustjuven lagt beslag på smycken, pälsar, persiska mattor och konstverk under sina raider. En kapten vid Karlaplan och en apotekare vid Engelbrektsgatan hade blivit bestulna på armépistoler. Grosshandlare Julius Lagerwall på Kommendörsgatan 35 hade året innan överraskat en inbrottstjuv som låg och tryckte under en soffa i salongen. Tjuven lyckades dock störta förbi grosshandlaren när denne kom in från hallen. Lagerwall förklarade att mannen haft mustasch och varit mycket kortvuxen och vig. Men vad viktigare var, tjuven hade glömt sina galoscher i tamburen jämte en hatt och en ficklampa i hallen. Både i galoscherna och i hatten fanns initialerna ”E D”. Polisens spaning fortsatte genom att man besökte en rad affärer och visade upp hatten. I en affär på Kungsholmen trodde man sig ha sålt denna till en man som talade svenska med utländsk brytning. Kunden hade varit kortväxt och haft mustasch.
Nu fortsatte utredningsmännen att bläddra igenom registren över utlänningar i Stockholm. Andra dagen hittade man en tysk, inflyttad 1913 som hette Ernst Dobbrich, som tillsammans med sin finska fästmö hyrde två rum hos en fru Goldberg på Birkagatan 10. När polisen kom dit hade paret flyttat. Vart visste inte fru Goldberg. Men bara några dagar senare mötte hon av en slump den misstänkte i Klara. Hon kände genast igen Dobbrich och frågade honom hur det stod till.
– Med mig är det bara bra, men min fästmö ligger på sjukhus, det är något med magen, svarade han.
– Var bor ni nu? undrade fru Goldberg.
– Vi har flyttat till Döbelnsgatan 16 A, fick hon till svar och detta meddelade hon genast polisen. En timme senare ringde en detektivkonstapel Bergdahl på dörren.
– Det gäller en rutinundersökning och vi måste kroppsvisitera er, förklarade detektiven. Den lille mannen ( 163 cm lång, vikt 58 kg) verkade perplex, men gjorde inget motstånd. Han drog ivriga bloss på en cigarett av märket Fennia. En fimp av samma märke hade hittats i en fåtölj i Smitts salong. I en lönnficka i Dobbrichs väst påträffade detektiven en laddad pistol. Han förde tysken i bil till högkvarteret. Två av hans kollegor stannade kvar för att undersöka de äkta mattorna, de gedigna konstverken, mängden av smycken, garderoberna och de eleganta toaletterna.
När inventeringen några dagar senare var klar hade stöldgods påträffats från ett fyrtiotal påhälsningar i förmögna Östermalmshem. Nere på kriminalen förhördes Dobbrich om de många inbrotten. Han nekade till alla.
– Var var ni natten till den 7 juli, undrade förhörsledaren.
– Då var jag på Brunkebergskällaren vid Oxtorgsgatan, kom svaret snabbt. Polisen nöjde sig med det denna dag. Nästa morgon visade man den anhållne hatten och galoscherna med initialerna ”E D”.
– Glömde ni inte det här när ni flydde från lägenheten på Kommendörsgatan, frågade en polisman.
– Jo nickade den anhållne, men det är inte mina initialer. Jag heter inte Ernst Dobbrich utan Johannes Friedrich Christoffer Kroeger och är född 1882 i Riga. Den lille mannen började nu gråta.
– Nå hur var det med Birger Jarlsgatan 88, frågade förhörsledaren.
– Ja, det var jag som sköt gubben, men jag menade det inte, jag ville skjuta mig själv.
Nästa dag vallades Kroeger, som vi nu måste kalla honom, i ett buskage utanför Slakthuset i Enskede. Där plockade han fram ett paket med mordvapnet och en del ammunition. I en plåtask lågra flera hundra nycklar, dyrkar och nyckelämnen.
– Jag kan ta mig in genom portarna på halva Östermalm, förklarade han skrytsamt.
Portvaktsparet Karlsson identifierade också Kroeger som den man som gick ut genom järngrinden strax efter att det hörts oväsen uppifrån Smitts våning. I denna fick han nu lämna detaljerad berättelse om vad som hände den ödesdigra natten.
– Ja ni har rätt. Om jag inte skjutit hade han tagit fast mig, han var stark som en brottare.
Sommarmordet i Stockholm fick inte sitt rättsliga efterspel förrän i december och dagen före julafton 1917 kom domen. En månad tidigare hade Kroeger försökt ta sitt liv i cellen, men räddades. Han var fortfarande omtöcknad i rätten, enligt läkarna på grund av att hjärnan skadats av syrebrist vid hägningsförsöket.
– Är ni nervös, frågade domaren, känner ni er sjuk?
– Jag är vansinnig, blev svaret
Men domen blev döden för överlagt mord, en dom som enligt praxis från 1910 förvandlades till livstids fängelse 1918.
På grund av av sitt mentala tillstånd blev Kroegers fängelsetid en nästan oavbruten vistelse på kriminalvårdens sjukhus. 14 år efter mordet ansökte han om nåd, men fick avslag trots att han bland annat åberopade att ”han alltid varit en trogen socialdemokrat”. När Kroeger fyllde 65 år och alltså tillbringat 30 år bakom murarna lät myndigheterna omyndigförklara honom. Hans förmyndare undertecknade en nådeansökan och överstelöjtnant Hjalmar Ertmann Smitts mördare fick nåd. Ett läkarintyg om hans sinnesbeskaffenhet gjorde dock att nåden inte innebar frihet. Han överfördes till S:t Birgittas sjukhus i Vadstena, där slutade han sina dagar. Kroeger begick sitt brott under första världskriget och gick bort i början av det andra.
Ugo Pavesi steg ut på balkongen till lägenheten på andra våningen. Han var till yrket utpressare och skurk i största allmänhet, och han gillade att sitta därute om kvällarna och planera sina kriminella aktiviteter. I vanliga fall skulle han haft sällskap av sin flickvän, men den 17-åriga Lorna Perricone låg för tillfället på sjukhuset. Han var själv orsak till det efter att, i rent disciplinärt syfte, ha tilldelat henne flera brutala slag mot ansiktet och magen.
Tre personer på gatan nedanför Pavesis lägenhet påstod senare att de blivit vittne till en otrolig syn. De hävdade att en drygt fem meter lång svart jätte plötsligt dök upp ur skuggorna och gick fram till balkongen. Jätten hade med lätthet lyft upp Pavesi ur vilstolen och vräkt hans satta kropp rätt ner i trottoaren. Huvudet hade slitits loss med ofattbar styrka och hamnade vid sidan av kroppen. I den mjuka jorden runt huset fann polisen senare jättens fotavtryck. Djupet i avtrycken visade att jätten måste ha vägt minst 410 kg. Men i förvirringen som följde försvan han spårlöst i natten utan att någon visste om han skulle slå till en nästa gång. Det här hände på kvällen den 13 november 1941 i Van Nuys, Kalifornien.
En skarpsinnig polis som befunnit sig endast några kvarter från platsen vid tidpunkten för mordet, sattes på fallet. Assistent Lou Grandin genomsökte det sjabbiga bostadsområdet. Han besökte bland andra den synska Madam Olga. Besöket avbröts när tre av den gamla damens inneboende gäster kom hem. De var de tre kraftiga bröderna Perricone – Mari, Tony och Giorgio. Stora, skalliga män med orädda blickar, vilkas skicklighet som akrobater gjort dem mycket berömda. Mario var trions talesman och han berättade för Grandin att han under sina 50 år i nöjesbranschen aldrig hade hört talas om en sådan jätte som den påstådda Van Nuysmördaren. Hans nästa uttalande chockade assistenten: ”Flickan Pavesi på sjukhuset var vår syster. Jag säger ”var” eftersom hon dog för några minuter sedan”. ”Det var tråkigt att höra”, svarade Grandin ödmjukt. ”Men jag måste be er att stanna här i San Francisco tills den här affären har blivit uppklarad”. Men uttalandet gick obeaktat förbi. Det var den 7 december 1941, och den här dagen skulle någonting inträffa som skulle förändra historiens gång ute i världen. Bröderna Perricone var bland de första som tog värvning efter bombningen av Pearl Harbour. Precis som assistent Grandin.
Fallet med den mystiske jätten gnagde i Grandins medvetande under hela kriget. När han återvände till Förenta Staterna bestämde han sig för att än en gång söka upp Madam Olga. Hon berättade för den före detta polisassistenten att alla tre bröderna Perricone hade dött under kriget – och att hon därför kände sig fri att komma med en tänkbar förklaring till Ugo Pavesis död. Madam Olga plockade fram en gulnande varietéaffich. Den föreställde bröderna Perricone stående på scen. Mario stod med den stolte Tony på sina axlar. På Tonys axlar stod Giorgio och slet en tjock telefonkatalog i småbitar med sina väldiga händer. Dessa tre hade kunnat föreställa en imponerande jätte: Mario som planerare, Tony som mellanman och Giorgio med sina väldiga, starka händer.
Innanför Waxholm ligger Bogesunds slott med utsikt över Askrikefjärden och Värmdölandet mot söder. Det skulle också ha kunnat kallas Brahehus, ty det var där riksdrotsen Per Brahe den yngre som ursprungligen lät uppföra den fyrkantiga tegelborgen med de 35 meter höga tornen i de fyra hörnen. Men så småningom kom borgen via bland andra Axel von Fersen in i släkten von Lantingshausen von Höpkens ägo. I mitten på artonhundratalet utfördes en total restaurering av den jättelika borgsalen och de 54 gemaken. De möblerades med stilmöbler, väggarna täcktes av gobelänger och gyllenlädertapeter, ett helt rum upptogs av den antika vapensamlingen och i biblioteket fanns 10.000-tals unika volymer. På väggarna hängde 100-tals porträtt. Men när den siste von Höpken 1906 ärvde fideikommisset, som förutom slottet bestod av 70 000 tunnland, föredrog den den excentriske friherren att bo i ensamhet inne i Stockholm. Hans enda anhörig var systern Clotilde, som heller inte var intresserad av att bo i slottet. Bogesund kom därför att bli stående tomt, utan vård och bevakning. Inte ens på somrarna behagade slottsherren använda de jättelika utrymmena och njuta av den vidunderliga utsikten. I slutet av 1930-talet, när denna berättelse börjar, hade gyllenlädertapeterna möglat, fukten läckte in genom slottstaket, de gamla vapnen började rosta och fåglarna flög in och ut genom sönderslagna fönster. I takt med den höga, gulputsade byggnadens förfall växte den jättelika parken igen. Slottet bevakades av en skogsvaktare som bodde i en stuga några kilometer bort, men det var år sedan han senast varit inne i slottet. Det är faktiskt märkligt att det dröjde ända till sommaren 1937 innan idén att ”befria” värdeföremålen på Bogesund rann upp i hjärnan på en 34-årig fördomsfri f d antikhandlare i Stockholm. Han hade drivit affär i Gamla stan, men gått i konkurs och bodde nu i en liten lägenhet på Luntmakargatan.
Antikhandlaren drog sig fram på olika småjobb. Han hade inte tidigare varit i konflikt med rättvisan. Vi kan kalla den kraftige och mörke mannen för Nicke. Det var när han en dag i en konstbok fick se ett porträtt av 1700-talsmästaren Lorens Pasch d y som han träffades som av blixten. I bildtexten stod det att tavlan hängde på Bogesund! Under de åtta år han drivit sin antikvitetsaffär i Gamla stan hade han lärt sig en del och insåg att Bogesund var den verkliga guldgruvan. Varför skulle den galne von Höpken få låta så ovärderliga föremål förstöras? De måste räddas åt eftervärlden och han, Nicke var den rätte mannen. Från tiden i Gamla stan hade han lärt känna en mycket originell människa, vi kan kalla honom Micke (också känd som ”Apelsinmannen” i Birgitta Stenbergs TV-filmade roman), en urspårad apotekarson, som fuskat i det mesta. Han var oerhört beläst, men stimulerade sig regelbundet med dekokter han hade lärt sig tillverka då han studerade medicin. Långt senare på 50-talet skulle han dyka upp i det rättsfall som fick namnet efter fattigprästen i Gamla stan, Kejne, som om Micke myntade uttrycket ”grändernas grand old man”. När Nicke anförtrodde Micke sina planer på att hemsöka Bogesund blev denne eld och lågor. Det var främst biblioteket som lockade den beläste och han ställde villigt upp på ”räddningsexpeditionen”. Nicke insåg dock att man behövde sakkunnig hjälp, när det gällde att göra inbrott. Micke rekommenderade en bekant på Lidingö. Det var Acke, som var väl förfaren med en kofot. Så kom det sig att denna trio bestående av Nicke, Micke och Acke småsvärjande tog sig igenom buskagen i Bogesundsparken en augustinatt 1937.
Före den direkta attacken hade Nicke en vecka tidigare rekognoserat terrängen och även på Kungliga biblioteket läst böcker om restaureringen av det gamla slottet. Med Ackes hjälp öppnades ett fönster på andra våningen. Förutom inbrottsverktyg hade Acke också i bilen medfört en hopfällbar stege. Det krävdes åtskilligt besvär för Nicke och Micke – båda var storväxta – att ta sig upp och in genom fönstret. Men nu var scenen klar för den sorglustiga eskapaden som faktiskt satte spår i svensk litteratur. Trions entré blev rent makaber. De hade ovetande tagit sig in i slottskyrkan, där flera balsamerade medlemmar av släkten von Höpken vilade i söndervittrade ekkistor. Det var tursamt att de stärkt sig så ordentligt före expeditionen, på Vaxholms Hotell. Men när de kom en trappa upp och in i den stora högsätessalen drog Nicke djupt efter andan. Som i en dröm såg han de hundratals föremålen: de kungliga porträtten, de sachsiska porslinet i en dammig monter, ryttarpistolerna och värjorna på väggarna, Sergelskulpturerna ”De tre gracerna”. Den första tavlan som lyftes ner var porträttet av kung Adolf Fredrik, en annan föreställde dennes gemål, drottning Lovisa Ulrika. Det blev flera besvärliga promenader nedför stegen med tjuvgodset innan Nicke insåg att man inte skulle få plats med mer i bilen den här gången. Acke hade under tiden varit nere i slottskällaren och återvände med sex dammiga buteljer äkta slottstappning. – Jag måste använda ett uttryck om detta slotts förste byggherre Per Brahe, ropade Micke. Det var i grevens tid! Flyhänt tog Acke fram kristallglas ur ett jättelikt skåp, korkade ur och hällde upp. Det märktes att han tidigare arbetat som servitör, bland annat på Amerikaliniens ”Gripsholm”. Det stulna lagrades i Nickes lägenhet vid Luntmakargatan och genom sina många kontakter i antikbranschen och med flera samlare började han realisera godset från Borgesund.
Två veckor senare begav sig trion åter till slottet, även nu via matsalen på Vaxholms Hotell. Micke, filosofen och medicinmannen, råkade snava över en sabel och skadade sig så att han fick bäras av de andra nedför stegen och bort till bilen. Han fick hålla sig i stillhet i sex veckor, men Nicke och Acke fortsatte enträget plundringen. Det hade spritt sig i vissa hälarkretsar i staden att han hade verkliga dyrgripar till salu. I början av november 1937 var natten mörk när de begav sig fram genom den igenvuxna parken. Plötsligt small ett skott och de rusade tillbaka. Den gången hade de tänkt övernatta och medfört rikligt med proviant. Den måste de ha lämnat kvar, och konsthandlare Nicke upptäckte snart att han glömt kvar sin hatt med initialer i svettremmen. I Roslags Näsby tog de morgonbussen till stan. Acke hade nu fått nog och fram till februari 1938 fick Nicke ensam göra ett tiotal raider mot slottet. Men bytet blev klent och hans skumma avnämare hade börjat dra öronen åt sig. På sensommaren 1938 sprack bubblan. Det var några Stockholmstidningar som berättade att lokalbefolkningen sett ljus på nätterna i slottet och undrade om det verkligen spökade på Bogesund. Polisen började bli intresserad och fick korn på Nicke som när han greps lade korten på bordet och erkände. Det gjorde också Micke. Liksom Acke, dock först efter flera pressade förhör.
När friherre Nils von Höpken konfronterades med en del av stöldgodset slog han ifrån sig. Ingenting hade stulits från Bogesund försäkrade han och vägrade polisen tillträde till slottet. Det var onekligen en ovanlig situation. Polisen hade tjuvar som erkänt och tjuvgodset, men ingen hade anmält förlusten. Men polisen kom underfund med att friherrens syster Clotilde ägde hälften av lösöret. Hennes förmyndare gav polisen tillstånd att ta sig in på slottet. Saken var klar och männen häktades. Det visade sig att Nicke och Acke också hade andra inbrott på sitt samvete bland annat i Björknäs, Skuru och ute på Lovö. Acke dömdes till 1,5 år, Nicke fick 11,5 månader och Micke 6,5 månader. Hur gick det sedan med Bogesund? Inbrotten hade avslöjat den förfärliga vanvården, och 1947 beslöt staten, trots friherre von Höpens högljudda protester, att tvångsköpa hela det väldiga området för tolv miljoner kronor. För att göra detta måste en ny lag till, än idag Lex Bogesund. Allt lösöre såldes på auktion och en del av slottet byggdes om för att så småningom inhysa dömda rattfyllerister. Nicke och Acke fortsatte på brottets väg och även Micke blev straffad för bland annat förfalskning av narkotikarecept. Mest omtalad blev ”grändernas grand old man” 1950 när han en dag bjöd sin välgörare pastor Kejne på en apelsin. Kejne insjuknade våldsamt och det konstaterades att frukten varit preparerad med kvicksilver. Micke blev förd till polisen av Kejnes vän Vilhelm Moberg, men släpptes av åklagaren i brist på bevis. Efter den händelsen gick han under namnet ”Apelsinmannen” i spalterna. År 1948 sände radion ett drama av Sigfrid Siwertz. Det hette ”Slottstappningen” och Mickes roll spelades av Georg Funkquist medan inbrottsspecialisten Acke framställdes av Elof Ahrle.
Bankkamrer John Ohmer kände sig illa till mods. Någon hade tagit sig in i hans källare under natten. Visserligen kunde han inte finna att någonting hade blivit stulet men han hade genast lagt märke till att den objudne gästen hade rumsterat om bland hans tillhörigheter. Vad var avsikten med besöket? Han beslöt sig för att ringa fjärdingsman Nils-Agne Persson i Vallåkra för att meddela sina iakttagelser. Själv bodde den 66-årige kamrern ensam i sin villa i Grantofta, en halvmil från Vallåkra. Fjärdingsmannen erbjöd sig genast att undersöka saken men kamrer Ohmer hade för tillfället en hel del att bestyra så besöket fick anstå, något som skulle visa sig ödesdigert.
Följande dag, den 30 oktober 1953, fick fjärdingsman Persson nämligen en ny påringning, denna gång från en styrelseledamot i den bank där kamrer Ohmer tjänstgjorde. Mannen hade sökt Ohmer på hans arbetsplats men fått beskedet att denne inte infunnit sig. Detta var uppseendeväckande eftersom kamrern var känd som en mycket punktlig och plikttrogen tjänsteman och knappast skulle stanna hemma från arbetet utan att först höra av sig. Nu hade styrelseledamoten tillsammans med en kollega begivit sig till Ohmers hus för att ta reda på vad som hänt. De hade funnit att kamrerns bil stod i garaget, att ytterdörrarna var låsta och att rullgardinerna var nerdragna och ljuset tänt i sovrummet. det hela var ett mysterium, Ohmer måste ha drabbats av någon olycka. Kunde fjärdingsmannen komma omedelbart?
Fjärdingsman Persson satte sig genast i bilen och for till Ohmers villa i Grantofta. Det första han lade märke till när han kom fram var att ett källarfönster hade lyfts av; uppenbarligen hade någon tagit sig in i huset den vägen. Sedan han ringt på utan att någon öppnade krossade han glasrutan i dörren, stack in armen och vred om nyckeln på insidan. Tillsammans med de båda männen gick han in i huset. De tittade in i Ohmers sovrum där ljuset var tänt och rullgardinen nerdragen. Sängen var obäddad men i övrigt var allt ordentligt och prydligt. Intill sovrummet låg kamrer Ohmers privata kontor. Man visste att han brukade ta emot bankkunder på sitt kontor även efter ordinarie banktid och det hände att han förvarade stora summor pengar i det kassaskåp som fanns på kontoret.Nu stod kassaskåpets dörr på vid gavel och luren till telefonen på skrivbordet var avlyft. Fyllda av onda aningar fortsatte männen ner i källaren. Lampan i källarpassagen var ur funktion och det var omöjligt att undersöka lokaliteterna utan ficklampa. Fjärdingsmannen som nu var övertygad om att ett brott hade begåtts återvände till kontoret och larmade landsfiskalen som så småningom anlände tillsammans med en kriminalkonstapel. Det var den senare som tillslut fann Ohmer liggande död på golvet i källaren intill pannrummet med kraftiga skallfrakturer.
Det blev nu fullt polispådrag. Tillsammans med landsfogde Alf Eliasson i Malmö och hans närmaste medarbetare infann sig folk från statskriminalen samt några brottsplatsundersökare från riksmordkommissionen i Stockholm. En kvalificerad skara som inte lämnade något åt slumpen. Undersökningen gav genast resultat. Intill det avlyfta källarfönstret fann man en stickad svart s.k sotarmössa som kunde förmodas ha tillhört gärningsmannen. Vidare säkrades fragment av ett tumavtryck på den glödlampa i källarpassagen som avsiktligt skruvats loss. Kanske hade mördaren kallblodigt räknat med att husägaren skulle väckas av bullret där nerifrån och bli lätt överrumplad när han trevade sig fram i mörkret. I förhör med grannarna framkom att två yngre män i bruna mockajackor hade synts till utanför kamrer Ohmers villa några dagar före mordet; förmodligen hade de varit där för att rekognosera. Under själva mordnatten hade grannarna inte hört ett ljud från Ohmers villa. Med hjälp av ett vittnesmål från kamrerns dotter kunde fastslås att mordet skett någon gång efter klockan tio på kvällen eftersom hon talat med honom i telefon strax före denna tidpunkt. Man utgick från att gärningsmännen var två till antalet och man beräknade att de tömt kamrer Ohmers kassaskåp på mellan 20 000 och 50 000 kronor. Nyheten om rånmordet gick ut till allmänheten via press och radio och snart började tipsen strömma in.
De båda brottslingarna begick i det här läget misstaget som är så vanligt i sådana här sammanhang; de började strö pengar omkring sig. Eftersom brottet fått så stor publicitet och bytet enligt den tidens penningvärde var påfallande stort kunde deras uppträdande inte undgå att väcka uppmärksamhet. Sedan polisen tipsats anhölls de och togs in för förhör. Karl Magnusson och Lars Lundberg var 33 respektive 28 år gamla. De hade båda en trist barndom och uppväxt bakom sig och levde båda tidvis utanför lagen. Magnusson var född utom äktenskapet och vistades ömsom hos släktingar till modern, ömsom i olika fosterhem. Redan vid 16 års ålder dömdes han till två månaders fängelse och togs in på uppfostringsanstalt. Fem år senare avtjänade han tre månaders straffarbete för förfalskning, och i takt med de allt grövre brotten ökade straffsatserna. Också Lundberg intogs som sextonåring på uppfostringsanstalt och beskrev sedan i stort sett samma bana som Magnusson. Vid förhören med dem nekade de båda hårdnackat. De kom med olika förklaringar till sin plötsliga goda ekonomi. Magnusson hade vid tillfället löst in en växel på 200 kronor i en bilfirma i Helsingborg och hade därvid betalat med en tusenkronorssedel. När han tillfrågades av förhörsledaren var han fått sedeln ifrån förklarade han att det rörde sig om pengar som han sparat, något som lät föga troligt i förhörsledarens öron. Lundberg hade enligt vad han påstod lyckats lura till sig 200 kronor på en förfalskad tipskupong. Dessutom hade han fått 150 kronor av en homosexuell man. Polisen hade emellertid två trumfkort på hand: sotarmössan och tumavtrycket på glödlampan.
Därtill kom de uppgifter som Lundbergs maka lämnade under polisförhören. Hon berättade att hennes man gått hemifrån vid sjutiden på kvällen den 27 oktober. På hennes fråga vart han skulle ta vägen svarade han undvikande. Senare, på natten, kom han hem och väckte henne. Det visade sig att han hade fickorna fulla av sedlar som han plockade fram och virade in i ett plastskynke. Han sa att han skulle gömma pengarna tills uppståndelsen efter ”stöten” lagt sig. Det var först senare – när uppgifterna om den upphittade sotarmössan publicerades – som hon började förstå att ”stöten” som hennes man deltagit i även innefattade ett mord. Hon greps av fasa när maken frågade hur man tillverkade en sotarmössa. Han hade lånat hennes men tappat bort den, sa han. Polisen kunde ju få för sig att han hade något med mordet att göra och eftersom folk nog sett henne i sotarmössan gällde det att genast åstadkomma en ny som de kunde visa upp vid eventuellt polisbesök. han kom ihåg att att hustrun hade en stickad långärmad svart kofta liggande i en låda. Han letade fram den, klippte av ena armen och gjorde en mössa av den. I ett halvhjärtat försök att hjälpa honom sydde hon fast ett prydnadsmärke på den nya mössan.
När Lars Lundberg fick lyssna till hustruns bandade berättelse och dessutom fick veta att polisen identifierat hans tumavtryck på glödlampan i Ohmers källare gav han upp och erkände. – Men det var Karl och inte jag som dödade kamrern. Det var han som föreslog att vi skulle göra intjack hos bankiren i Grantofta som han kände till. Hela idén var hans.
Stunden var kommen för det avgörande förhöret med Karl Magnusson, som dittills nekat till att ha haft något med brottet att göra. Efter att berättat om hur de båda kumpanerna först varit och rekognoserat i kamrerns källare för att sedan åka tillbaka och genomföra kuppen, fortsatte Magnusson: Det blev så ödesdigert att vi gick ner i källare.” Det är ansvarslöst”, sa jag åt Lundberg. Vi gick ner i alla fall och när vi stått där en stund tänds ljuset. Vad ska vi göra? Jag slår till Ohmer med en batong full med grus, sedan med knytnävarna. Han faller på en vedstapel. Lundberg tar nycklarna, vi tar pengarna och far därifrån. Resten vet ni. – Var är pengarna? – Jag har 10 000 kronor på inlämning vid Malmö C. Resten har jag bränt upp.
De pengar som Lundberg gömt undan liksom de 10 000 kronor som Magnusson deponerat på Malmö C återfanns visserligen men vart resten av pengarna tagit vägen fick man aldrig någon klarhet i. Det verkade osannolikt att en så förhärdad brottsling som Magnusson skulle ha bränt upp en större penningsumma. Vid det fortsatta förhören försökte de båda kumpanerna att lägga huvudansvaret för det inträffade på varandra men rätt snart framgick att Magnusson varit den drivande kraften. Den 23 december 1953 föll domen vid Luggude häradsrätt. Magnusson dömdes till livstids straffarbete medan Lundberg fick 10 år. Ett makabert inslag i rättegången var Magnussons ”försvarstal”. Han hävdade att kamrer Ohmer i stort sett hade sig själv att skylla eftersom han borde ha tagit varningen av källarinbrottet i samband med de båda brottslingarnas rekognosering i hans villa. Ohmer hade,enligt Magnusson, haft god tid på sig att skaffa polisbeskydd då han ju kunde vänta sig ett inbrott. Magnusson överklagade domen till Skånska hovrätten, som emellertid inte behövde mer än tjugo minuter för att fastställa häradsrättens dom.
Skomakarligan var en kriminell organisation under slutet av 70-talet och början 80-talet. Ligans specialitet var att smuggla narkotika i ihåliga skor. Skomakarligan greps av ”Huddingegruppen” i Stockholm.
Fru Margit Franzén såg fram mot den stundande julhelgen med onda aningar. Hennes make, byggmästaren John Franzén, var periodare och hade hållit sig nykter i flera veckor nu varför återfall kunde väntas när som helst. Dagarna gick och julen kom men till hennes förvåning höll sig maken nykter och verkade vara på bättre humör än någonsin. Inte så att han brukade uppträda våldsamt mot sin hustru när han var berusad – något sådant hade aldrig inträffat – men han kunde försvinna ut på stan och vara borta i flera dagar och när han återvände hem var han så svårt ångestriden att han nätt och jämnt kunde hålla sig upprätt. Under perioderna var hans ölkonsumtion enorm; han kunde sätta i sig 30-40 flaskor om dagen. En del fylleriförseelser hade gjort att myndigheterna dragit in hans motbok men ingen kunde hindra honom från att vandra från ölkafé till ölkafé, där han snart blev en känd figur. Mellan perioderna skötte hans sitt arbete klanderfritt och hans hustru stod lojalt vid hans sida och översåg tålmodigt med hans utflykter.
John Franzén hade vuxit upp på ett torp i Västmanland. Till en början hade han arbetat som dräng på olika gårdar och så småningom hade han gift sig med en bonddotter i grannskapet. Hans ambition var nu att komma sig upp och han reste därför till Västerås där han avlade en byggmästarexamen. Framtiden låg utstakad för det unga paret och inga skuggor hade ännu börjat falla över deras väg. Det var först när de år 1920 flyttade till Stockholm som spriten kom in i bilden. John hade aldrig tidigare nyttjat alkoholhaltiga drycker men nu hamnade han bland arbetskamrater som inte precis spottade i glaset. Ett visst medfött tungsinne gjorde att han allt oftare sökte sin tillflykt till den tillfälliga lindring som ruset gav honom och snart var han alkoholist. Hans depressioner blev allt svårare och vid midsommartiden 1943 försökte han ta livet av sig genom att hoppa ner i Brunnsviken. Några personer som blev vittne till självmordsförsöket lyckades rädda honom. Efteråt blev han intagen på ett konvalescenthem, där han återhämtade sig så pass att han kunde börja arbeta igen efter några veckor. Margit Franzéns stora tålamod och lojalitet mot maken hade kanske sin grund i hennes religiositet. Ironiskt nog var det just denna religiositet som bäddade för det drama som skulle komma att utspelas strax efter nyåret 1945.
Vid ett besök i en samlingslokal hos ett frireligiöst samfund åtta år tidigare hade fru Franzén kommit i samspråk med en gammal fröken som presenterade sig som Agnes Jonson. Det var en mycket bisarr existens som var klädd i trasor och påstod sig vara så fattig att hon inte hade råd att äta. Då och då lyckades hon tigga sig till ett bröd i någon butik men annars levde hon på svältgränsen. – Om jag skulle dö skulle ingen sörja mig, sa hon. Alla människor har varit elaka mot mig och nu har jag inte ens någonstans att bo. Fru Franzén tyckte synd om den stackars varelsen och godhjärtad som hon var lät hon fröken Jonson få en nyckel till makarnas lägenhet. – Ni kan komma och gå som ni vill, sa hon. Och vill ni koka kaffe så går det bra. Fröken Jonson tog fasta på erbjudandet och blev på så sätt som en medlem av familjen. Hon började till och med släpa in en del av sina få tillhörigheter i makarna Franzéns lägenhet. Så småningom kröp det fram att hon hade sett bättre dagar, ja till och med haft gott om pengar. Sedan inträffade Kreugerkraschen och hon gick miste om sin förmögenhet. Som bevis för sitt tidigare välstånd visade hon upp ett guldarmband och en granatbrosch. Värdparet var finkänsligt nog att inte fråga henne varför hon inte sålt smyckena när hon nu var så fattig. Naturligt nog var inte byggmästaren särskilt trakterad av det ständiga springet och parasiterandet – särskilt inte när han under några av sina fylleperioder stannade hemma från arbetet – men han höll god min för husfridens skull. Några gräl mellan honom och fröken Jonson förekom inte såvitt man visste.
Julen hade alltså förflutit i nykterhetens tecken. Nyåret kom och på nyårsdagen hade fröken Jonson tittat in och kokat gröt som hon åt med glupsk aptit. När fru Franzén gick till sitt arbete tidigt på morgonen den 2 januari låg hennes make fortfarande och sov men då hon kom hem på kvällen var han försvunnen. Hon funderade inte närmare över saken – kanske var det ölkaféerna som lockade. Hon upptäckte emellertid att korkmattan i sovrummet var nyskurad och att det fanns blodstänk på dörren intill kakelugnen och på en gardin. Det hade hänt vid flera tillfällen under det gångna året att maken haft svåra näsblödningar – antagligen hade han råkat ut för en nu också och försökt torka upp efter sig. Något som förvånade henne var att några av fröken Jonsons ägodelar som hon brukade förvara i sin resväska nu låg utslängda på soffan: ett täcke, en filt, och en handduk. Och vart hade väskan tagit vägen? Hade fröken Jonson hämtat den? Efter en stunds funderande gav hon upp och kröp till sängs. Vid ettiden på natten kom maken hem – något berusad och somnade genast. På morgonen när Margit klädde sig kom hon plötsligt att tänka på att maken lovat skaffa ett kvitto på ett avbetalningskontrakt och hon väckte honom och frågade om han uträttat ärendet. – Det ligger i min kavajficka, sa han sömnigt. Du kan själv plocka fram det. När hon letade i fickan fann hon en plånbok. Hon öppnade den. Där låg Agnes Jonsons legitimation och flera tusenlappar! – Den där är inte min, sa maken när han såg hustruns förvåning. – Nej, jag ser det, svarade hon. Kanske hade Agnes tappat den när hon plockade fram sina tillhörigheter ur väskan och maken hade tagit upp den och stoppat den i sin ficka. Tydligen var inte fröken Jonson så barskrapad som hon påstått! Maken somnade om och fru Franzén gick till sitt arbete.
När hon återvände på kvällen var mannen borta. Han kom hem på natten och var berusad. Nästa dag upprepades det hela: han sov då hon gick, var försvunnen när hon kom och anlände hem sent på natten. På morgonen den 5 januari, trettondagsafton, upptäckte hustrun att maken inte varit hemma över natten och hon förstod att en ny fylleperiod hade inletts. Hon skulle sålunda få tillbringa trettondagsafton ensam. Men först skulle hon gå ner i källaren och hämta ved till kakelugnen. Hon gick ner för trappan och öppnade dörren till till källarutrymmet…och tog ett steg tillbaka. Där på golvet med ett par säckar ovanpå stod Agnes Jonsons resväska och ur den letade sig en rännil av blod. Hon förstod att någonting ohyggligt hade inträffat. Blodfläckarna uppe i lägenheten och nu det här. Omtumlad och som i en dröm vacklade hon iväg till närmaste polisstation. Där lämnade hon en förvirrad och osammanhängande redogörelse för vad som hänt. Kriminalen larmades och fru Franzén kördes hem. Hon var vid det här laget nära ett sammanbrott. Man undersökte väskan och säckarna och fann att de innehöll likdelar och nedblodade kläder. I en låda låg en strykjärnsfot som av allt att döma använts som tillhygge och uppe i lägenheten hittades en nerblodad yxa och en påse med kroppsdelar av en människa. Offret hade styckats i sammanlagt mer än trettio delar. Fynden skickades till Statens rättsläkarstation.
Ledare för brottsplatsundersökningen var den dåvarande överkonstapeln, Otto Wendel, sedermera internationellt ryktbar kriminalkommissarie och chef för kriminalpolisens tekniska avdelning. I detta fall fanns inga tvivel om offrets identitet och inte heller vem mördaren var, men var fanns han? Eftersom det var trettonhelg och inga morgontidningar kom ut vände man sig till kvällstidningarna, vilka publicerade den efterlystes bild och namn. Nyheten om koffertmordet slog ner som en bomb på det ölkafé på Odengatan som byggmästaren ofta brukade besöka. Han hade gjort sig känd som en godmodig och oförarglig dryckesbroder och nu stod det i tidningarna att han var en bestialisk mördare! Man kunde inte tro att det var sant. Alla var så upptagna med att diskutera nyheten att de inte lade märke till en man som kom in i lokalen och försynt slog sig ner vid ett bord. När servitrisen kom fram för att ta upp hans beställning fick hon sitt livs chock. Där satt han, den efterlyste John Franzén, och bad om ett par pilsner, som om ingenting hade hänt.
En av servitriserna på ölkaféet begav sig i panik till Johannes polisstation och återvände i sällskap med fem konstaplar. De bad mannen identifiera sig. Han tittade förvånat på dem och sa: – Mitt namn är John Franzén. Varför frågar ni mig om det? Han visiterades och man fann legitimation och ransoneringskort, en brosch och en plånbok hos honom, allt tillhörande den mördade Agnes Jonson. Franzén fördes till polisstationen för förhör, bland annat ville man veta vad han hade haft för sig den ödesdigra dagen, tisdagen den 2 januari. Han förklarade att han inte hade något minne av vad som hänt den dagen. Efter ett långt rekonstruktionsarbete, som innefattade vallningsturer och vittnesförhör, började dock bilden klarna. Mördaren själv kunde så småningom bidra med fragmentariska bitar i det pussel som polisen lade och snart stod händelseförloppet klart.
Kort efter att fru Franzén hade gått till sitt arbete den 2 januari hade fröken Jonson kommit på besök. Byggmästaren vaknade vid hennes ankomst och kände sig irriterad av att bli störd i sin sömn. Fröken Jonson råkade då säga någonting som gjorde honom ursinnig. Han grep efter närmaste tillhygge, som råkade vara en strykjärnsfot och slog henne upprepade gånger i huvudet tills hon låg medvetslös på golvet. I panik hämtade han en rakkniv och skar halsen av sitt offer, varefter han började stycka kroppen med en yxa. Likdelarna stoppade han i hennes väska efter att ha tömt ut innehållet på soffan. Det som inte fick rum i väskan packade han ner i säckar, och alltsammans – förutom påsen som återfanns i lägenheten – kånkade han ner i källaren. Därefter tog han itu med att ”städa” efter sig – och glömde sedan bort det hela. Hans tillvaro förändrades inte efter dådet; dagarna gick och hans hustru misstänkte ingenting förrän hon gjorde den ohyggliga upptäckten nere i källaren.
John Franzén genomgick sinnesundersökningar på rättspsykiatriska kliniken som resulterade i följande utlåtande från t.f. sinnessjukhusläkaren Lars-Ingemar Lundström: Man får ett bestämt intryck av att den häktade verkligen har minnesluckor, inte bara när det gäller händelserna i samband med brottet och den psykotiska perioden före och omedelbart efter intagning på kliniken, utan också gällande tidigare upplevelser. Han är depressivt anlagd, affektexplosiv, känslokall och paranoid individ med benägenhet för kortvariga depressiva förstämnings- och oklarhetstillstånd och synes ha begått det åtalade brottet i ett dylikt tillstånd under alkoholmissbruk, varför han kriminalpolitiskt bör erhålla sådan behandling som användes då domstolen finner strafflagens femte kapitel, femte paragrafen tillämplig.
Rätten gick på dr Lundströms linje och straffriförklarade byggmästaren så som varande en s.k femfemma, varefter han överfördes till sinnessjukhus för vård. Efter två år utskrevs Franzén som frisk och levde därefter ett normalt liv utan återfall i sitt kriminella beteende.
Tjänstemannen på effektförvaringen tittade knappt på mannen när han gav honom ett kvitto och slängde in hans tunga koffert i ena hörnet av rummet. 6 juni 1934 – dagen för Derby – var stressigt på Brightons järnvägsstation, med hästkapplöpningsåskådare på väg till Epsom och tidiga semesterfirare som ökade den vanliga mängden av pendlare. Kofferten var den sjuttionde som lämnades in på bara några timmar. Ägaren till kofferten stoppade kvittot med nummer CT 1945 i fickan och försvann i folkmängden. Inte fören den 17 juni lade en tjänsteman på Brightonstationen märke till en obehaglig stank och öppnade kofferten. Han ryggade tillbaka inför den fasansfulla syn som mötte honom. I kofferten låg en kvinnobål inslagen i brunt papper och omlindad med ett persiennsnöre. En omedelbar kontroll av andra järnvägsstationers effektförvaringar ledde till att man på Kings Crosstationen i London hittade en resväska med mordoffrets avskurna ben. Väskan hade blivit inlämnad den 7 juni. Vad hade hänt med huvudet och armarna? Ingen vet med säkerhet. Men den 10 juni fann ett promenerade par ett kvinnohuvud i en pöl på stranden. Otroligt nog lät de huvudet ligga, utan att tala om det för någon. När polisen någon månad senare hörde talas om deras fynd och förhörde dom, förklarade de att de trodde huvudet hade tillhört ett självmordsoffer som hoppat från klipporna. De trodde att polisen hade slängt kvarlevorna i havet.
Obducent Sir Bernard Spilsbury fastställde att mordet hade skett omkring den 30 eller 31 maj och att offret hade varit en frisk ung kvinna mellan 21 och 28 gammal. Hon hade varit ungefär 170 centimeter lång, hon hade vägt 54 kg och väntat barn. Man hade inga övriga uppgifter som kunde identifiera henne. Polisen utgick ifrån att mördaren antagligen var en gift man i högre samhällsställning och hade haft ett förhållande med kvinnan. Hon blev gravid och när det började synas bad hon honom om hjälp. Han vägrade och hon hotade då att avslöja alltihop för hans hustru. Ett våldsamt gräl utbröt och i stundens hetta dödade han henne med ett slag mot huvudet. På ett av de bruna pappersbitarna upptäckte polisen slutdelen av ett ord skrivet med blåpenna. Stavelsen FORD var lätt att känna igen och bokstaven före kunde ha varit D eller L. En kvinna som arbetade på ett lager i London trädde fram och bekräftade att det var hennes handstil. I hennes arbetsuppgifter ingick att regelbundet skicka tillbaka felaktiga varuförsändelser till en konfektionsfirma i Bedford. Hon brukade använda samma sorts bruna papper som kvinnans kvarlevor varit inlindade i. Konfektionsfirman i Bedford i sin tur återanvände pappret för att slå in paket som sedan skickades ut över hela landet. Polisen följde upp alla tänkbara ledtrådar, men spåren började kallna.
Kommissarie Robert Donaldson från Scotland Yard tog över fallet. I ett försök att identifiera offret satte han igång en omfattande jakt på flickor som anmälts försvunna. Totalt spårade man 732 flickor som lämnat hemmet. Hans mannar kontrollerade varje sjukhus, mödrahem och läkarmottagningar angående kvinnor som sökt havandeskapsrådgivning. Enbart ett enda sjukhus i London gav dom 5000 namn att arbeta med. Andra polisassistenter kontrollerade tillverkare och återförsäljare av koffertar och gjorde diskreta förfrågningar om tusentals köpare. Men man drog nitlott även den här gången. Bland alla tusentals ledtrådar som inte ledde någon vart finns redogörelse som tycks peka mot mördaren. Todd, bärare på Bridge Station i London, mindes att han den 6 juni hade hjälp en man med en tung koffert ombord på 15.00-tåget till Brighton. Mannen hade köpt en rabatterad tredjeklassbiljett i Dartford och en flicka på tåget lade märke till honom. I Dartford hade det endast sålts fem rabatterade biljetter till Brighton den dagen. Fyra av passagerarna lyckades polisen spåra upp…men man hittade aldrig den femte.
Boot Hill grundades år 1878 på en mindre kulle nordväst om staden Tombstone. Denna historiska kyrkogård var där de flesta av Tombstones tidigare invånare blev begravda. Namnet ”Boot Hill” kom från att de flesta som begravdes här dog hastigt eller våldsamt med stövlarna fortfarande på. Ungefär 250 människor finns begravda här med sina namn säkerställt på gravstenarna,kyrkogården stängdes år 1884.
Alla gravstenar står inte exakt på den ursprungliga platsen där människorna blev nedgrävda. Under många år låg denna kyrkogård i en sorts dvala, och naturen satte sina spår. Originalkors brann ner eller förmultnade och blev med tiden oläsbara. En del gravstenar kan vara felplacerade om en eller ett par meter, men dom flesta gravstenar är nära sin ursprungliga plats. Under åren har Boot Hill blivit studerad och undersökt noga genom dokument och kartor. Det finns också gravar utan namn på kyrkogården.
Idag är Boot Hill ett favoritstopp för turister som besöker Tombstone. Adressen är State Highway 80, Tombstone, Arizona.
angelicaplacet 