Det subtropiska paradiset Bahamas består av 700 öar och klippiga skär eller rev (de flesta obebodda) omgivna av Golfströmmens glittrande blågröna vatten. Bara 80 kilometer därifrån ligger miljonärsparadiset Miami med Floridas oblyga nöjesutbud i stjärnbanerets Amerika.I Bahamas huvudstad Nassau vajade Union Jack år 1940, som ett tecken på att landet var brittiska civilisationens och överheten utpost. Flaggan gav ett sken av respektabilitet över Bahamas sägenomspunna förflutna som tillhåll för sjörövare och romsmugglare, äventyrare och lycksökare. Men för Edward Albert Patrick David, hertig av Windsor och tidigare det Brittiska Imperiets härskare, var livet på Bahamas ungefär lika tilltalande som en exil i den arktiska ödemarken. Hans utnämning till generalguvernör i augusti 1940 sågs som en avsiktlig bestraffning av krigstidens Winston Churchillministär. Under fyra års tid,efter abdikationen som Kung Edward VIII, hade den egensinnige och impulsive hertigen varit till stort besvär för regeringen och sina loja undersåtar.Han hade utlöst en författningskris och världsomfattande skandal när han abdikerade från tronen för att gifta sig med kvinnan han älskade,den frånskilda amerikanskan Wallis Simpson. Ett år efter giftermålet besökte hertigen och hans rastlösa hertiginna till och med Adolf Hitler, som då höll på att rusta för krig mot England.
Han hade bara satt sin fot på brittisk mark en enda gång efter giftermålet, då krigets dånande flodvåg nådde ikapp honom när tyskarna invaderade Frankrike och snabbt ryckte fram mot hertigparet Windsors nya hem i Paris. Den före detta kungen och hans hustru flydde söderut till det neutrala Spanien och sökte sin tillflykt i Madrid. Churchill, som var orolig för att han skulle kidnappas och användas som gisslan, bad honom återvända till England med flygbåt. Men hertigen av Windsor, som var förbittrad över att hans hustru inte skulle få några privilegier eller ens få kalla sig medlem av den kungliga familjen, vägrade. Han valde det enda alternativet som Churchill gav honom, posten som generalguvernör på Bahamas – tusentals kilometer tvärs över Atlanten och på betryggande avstånd från intrigerna i krigstidens Europa. Ensamma och utfrysta anlände så hertigparet till Nassau, där de hälsades välkomna av Bahamas mest framstående medborgare, Sir Harry Oakes. Sir Harrys titel var inget ädelt arv från en lång rad av nobla förfäder.Han sades vara den förmögnaste mannen i hela imperiet, en nyutnämnd baronet och selfmade multimiljonär. Han var en skoningslös affärsman och hade slagit och knuffat sig upp till toppen från den fasansfulla tillvaron som guldledare i Yukon, Alaska. Denne förhärdade och världsvane man blev snabbt hertigen av Windsors närmaste vän.
Deras sällskaps- och privatliv flätades samman, och Oakes överlät till och med sitt palatsliknande hem i Nassau åt hertigparet medan generalguvernörens residens rustades upp. De båda männen blev dryckes- och middagskomanjoner under de ofta förekommande resorna till amerikanska fastlandet, där Oakes presenterade hertigen för sina sällskaps- och affärsbekanta. Hertigens livslånga kungliga uppfostran till att kunna hantera allvarliga personliga och nationella kriser, hjälpte honom att bibehålla lugnet när hans adjutant väckte honom på morgonen den 8 juli 1943 och berättade att Oaks var död. Oaks hade blivit fruktansvärt misshandlad och knivhuggen, skallen var spräckt och man hade försökt bränna kroppen till oigenkännlighet. Den före detta kungen utnyttjade genast sina maktbefogenheter med stöd av krigslagarna, vilket gav honom möjligheten med censurens hjälp tysta ner tidningsskriverierna om mordet på Sir Harry. Först några timmar senare satte han rotation på lagens hjul – genom att kalla in en personlig vän vid Miamipolisen. Hertigen kom med en märklig begäran till polisen i Miami: ” jag tror att en av våra ledande medborgare har begått självmord. Kan ni komma hit och bekräfta den saken? ” Sanningen var att Sir Harry Oakes ” död ” visade tecken på maffiamord.
Harry Oakes var inte född engelsman, han var son till en skollärare i Sangerville, Maine. Han utvecklades till en dagdrömmare som tillbringade tiden på college med att skryta om hur fruktansvärt rik han skulle bli. Efter två år som läkarkandidat på Syracuse gav han upp collegestudierna. Harry sa till sina studiekamrater, som alla var hängivna unga studenter: ” Ni kanske kommer att leva gott, men ni kan aldrig bli snuskigt rika som läkare. Men jag vill bli snuskigt rik ” . Harry utnyttjade sina läkarkunskaper som sjukvårdare i guldgrävarlägren uppe i norra Kanada, och behandlade frostskador, kallbrand och undernäring, allt medan han tog tillvara minsta upplysning från efarna gamla guldgrävare. Under 14 år följde han de rastlösa vågor av guldletande som jagade varje gäckande åder från Kalifornien till Yukon, från Australien till Kongo. Hans envisa ihärdighet gav utdelning 1910, då han tillsammans med en kompanjon äntligen hittade guld vid Kirkland Lake i norra delen av Ontario. Det var det näst största guldfyndet i Nordamerika. De följande 12 åren fifflade och lirkade han och spenderade en del av sin växande förmögenhet för att bli av med sin kompanjon och förskaffa sig ensam kontroll över företaget.
1923 hade Oakes blivit en rå och hänsynslös storpamp, som då vid 48 års ålder gifte sig med den australiska maskinskriverskan Eunice MacIntyre som han träffat på ett kryssningsfartyg. För att stärka banden med det land som gjort honom så rik, avsade Oakes sig sitt amerikanska medborgarskap och blev naturaliserad kanadensare. Men Oakes blev besviken på sitt nya hemland då han hela tiden tvingades att betala allt högre skatt. Snart gick 85 procent av hans inkomst till skattefogden. När han befann sig på semester tillsammans med hustrun och de fem barnen i ett av deras hus i Palm Beach, träffade Oakes fastighetsmäklaren Harold Christie som skröt om vilka skattemässiga fördelar det fanns på Bahamas. Där krävde den brittiska överheten vare sig inkomstskatt eller arvsskatt. Det tog inte Oakes lång tid att bestämma sig för att skydda förmögenheten genom att flytta till Nassau, och där bli en tacksam donator. Han öste in miljontals pund till öarna, köpte hotell och anlade golfbanor, grundade välgörenhetsinrättning som försåg barnen med mjölk och byggde sjukhus åt de fattiga. Hans generositet sträckte sig snart till England, där han skänkte 250 000 pund till ett sjukhus. Den tacksamme kung George VI, hertigen av Windsors yngre bror som efterträtt honom på tronen efter abdikationen, lät adla Oakes 1939.
Den färgstarke och fräcke affärsmannen, som hälsat hertigparet Windsor välkomna vid ankomsten, skred till verket för att skapa en maktposition bakom hertigen av Windsors nya ” tron ” . All lagstiftning av större betydelse krävde ett godkännande från generalguvernören – hertigen – och Sir Harry hade honom lindad kring sitt lillfinger. Det var det här bekväma förhållandet som fastighetsmäklaren Harold Christie ville få utrett när han träffade sin affärskompanjon i Palm Beach, Florida, för att diskutera det eventuella öppnandet av ett kasino på Bahamas. Han hade redan ställt in sig hos hertigen och hade hans tysta medgivande. Men Sir Harry var inte alls förtjust i planen. Det kan tänkas att Harold Christie hade tänkt utsätta den vresige gamle finanspampen för ytterligare mild övertalning när han på kvällen den 7 juli 1943 träffade Sir Harry i hans palatsliknande hem ” Westbourne ” i Nassau. Sir Harry skulle två dagar senare ge sig av för att ansluta sig till familjen i hemmet i Main, och Christie ansåg sig inte ha råd att missa chansen till ett affärssamtal. Sir Harry hade bjudit hem några gäster på en liten middagsbjudning den kvällen, men de försvann omkring klockan 23.00. Sedan hade, enligt Christie, Sir Harry gått till sängs och Christie själv hade dragit sig tillbaka till ett gästrum längre ner i korridoren. Christie hävdade att ingen av dem hade lämnat huset under den kvällen. Trots att han hade vaknat under natten av ett tropiskt oväder och han hade inte hört några ljud från Sir Harrys sovrum. Klockan 08.00 följande morgon steg Christie upp för att äta frukost och gick längs balkongen fram till nätdörren som ledde till det stora sovrummet. Han ropade på Sir Harry. Han fick inget svar, väntade några sekunder och gick sedan in i rummet. Christie blev alldeles förskräckt av den syn som mötte honom. Rummet var alldeles rökfyllt utan att det brann någonstans. Sir Harry Oakes låg på rygg på sängen, ansiktet var täckt med stelnat blod, skallen var spräckt på fyra ställen, den tunna pyjamasen var sönderbränd och hade smällt in i såren på hans förkolnade kropp. Christies rop väckte hushållerskan, och några minuter senare ringde han det första av sina desperata samtal till öns polismästare och till generalguvernören, hertigen av Windsor.
Bahamaspolisen var inga experter på plötslig, våldsam död och det var inte utan lättnad som polismästaren mottog nyheten om att hertigen hade bett om hjälp från polisen i Miami för att bekräfta Sir Harrys ”självmord”. Hertigen hade talat med kommissarie Edward Melchen, chef för mordroteln och en personlig vän sedan han agerat livvakt under hertigens täta besök till Miami. Ett par timmar senare anlände Melchen till Nassau i sällskap med en annan pålitlig polisman, kommissarie James Barker. Det två männen granskade hastigt den brända kroppen på den sotiga sängen. ” Det är lika bra att ni inser det på en gång”, sa Melchen till hertigen. ”Det här är inte självmord.” Följande dag, medan de två amerikanerna upprättade ett tillfälligt högkvarter i ”Westbourne” och förhörde medlemmar av hushållet och den döde baronetens familj, höll Christie och hertigen av Windsor ständig kontakt med varandra per telefon. Samma eftermiddag besökte hertigen själv mordhuset för att beskåda platsen för det hemska brottet. Han tillbringade tjugo minuter på tu man hand med kommissarie James Barker. Två timmar senare anhölls en man som misstänkt för mordet på Sir Harry Oakes.
Alfred de Marigny var en smal och gänglig, mörkhyad 36-åring från ön Mauritius i Indiska oceanen. Han var dessutom svärson till Sir Harry Oakes. de Marigny hade hunnit gifta och skilja sig två gånger innan han började uppvakta Sir Harrys äldsta dotter, den 17-åriga Nancy. Han var på Bahamas för att spendera skilsmässopengarna efter sin förmögna hustru nummer två, när han upptäckte Nancy. De flesta var överens om att han var en odugling och en gigolo. Alfred de Marignys förhållande till den temperamentsfulle svärfadern hade varit stormigt ända sedan han, två dagar efter att Nancy fyllt 18 år, gift sig med henne i New York… två dagar efter att hon blivit tillräckligt gammal för att kunna gifta sig utan föräldrarnas medgivande. Vid tidpunkten för faderns död vistades Nancy de Marigny i Florida för medicinsk behandling och Alfred hade ordnat en middagsbjudning tillsammans med sin ständige gäst och ”följeslagare” George de Videlou – en annan mauritisk playboy. Alfred hade lämnat huset klockan 01.00 för att skjutsa två av sina gäster hem. Åklagaren hävdade senare under rättegången att han mycket väl hade kunnat ta vägen förbi ”Westbourne” mitt i natten. Det fanns bevis som band honom till mordet, hävdade åklagaren Eric Halliman vidare. Vem det än var som hade mördat Sir Harry, så hade denne försökt tända eld överallt i rummet för att brottet skulle se ut som en olyckshändelse. När de Marigny undersöktes av polisen fann man att håren på hans högra arm var bortsvedda.
Av ännu större betydelse, fortsatte åklagaren, var att man hade funnit de Marignys fingeravtryck på en utsirad kinesisk skärm i sovrummet. Men betydelsen av de svedda håren på de Marignys arm tillintetgjordes snabbt av försvarsadvokaten Godfrey Higgs. Han hade nämligen ett annat vittne, en av de Marignys middagsgäster, som kunde berätta att Sir Harrys svärson bränt sig på armen när han skulle tända ett ljus inuti en lykta på middagsbordet. Fingeravtrycken blev en avgörande vändpunkt som spred ett avslöjande ljus över den oförklarigt klumpiga utredningen. Miamipolisen, kommisarie James Barker, vittnade om att han hade ”lyft” Alfed de Marignys fingeravtryck från den kinesiska skärmen. Han hade använt sig av en gummerad remsa för att ta loss det fuktiga avtrycket – och förstörde samtidigt alla möjligheter till bevis för att fingeravtrycket verkligen hade suttit just på skärmen. Det stället där de Marignys fingeravtryck påstods ha suttit var rent. Kommissarie Barker, som nu började sväva på målet, medgav att han inte hade haft en kamera med sig för att kunna fotografera fingeravtrycksbeviset på plats. Det lät tämligen förnuftigt när han berättade för rätten: ”Jag trodde jag skulle bekräfta ett självmord. Det verkade inte så viktigt att ta med fingeravtryckskameran just då.”
Barkers trovärdighet krossades sedan fullständigt av försvarets egen expert, Maurice O´Neil från New Orleanspolisen, tidigare president för International Association of Identification. Han studerade ett fotografi av de Marignys fingeravtryck, som avtecknade sig med skarpa konturer på bilden. O´Neil förklarade sedan för rätten att avtrycken inte kunde ha lyfts från skärmen utan att bära spår efter det fina mönster av detaljerade etsningar som fanns på den. Han drog slutsatsen att de Marignys fingeravtryck måste ha lyfts från en slät yta, antagligen ett glas eller ett cigarettpaket. Den anklagade kunde ha vidrört det i Sir Harrys sovrum långt efter själva mordet, då han av de amerikanska poliserna kallats till huset. Försvarsadvokat Higgs funderade emellertid aldrig över varför kommissarie Barker skulle komma med så uppenbart falska bevis. Det fanns heller ingen riktig förklaring till ytterligare en avgörande detalj i fallet… Harold Christie, fastighetsmäklaren som övernattade i huset då mordet begicks, svor under ed på att varken han själv eller Sir Harry hade lämnat ”Westbourne” efter klockan 23.00 den kvällen. Då kallade Higgs fram ett annat vittne – kommissarie Edward Sears, en pålitlig Bahamaspolis och biträdande chef för trafikroteln.
Sears, som känt Christie sedan skoltiden, vittnade om att han hade sett Christie på George Street i Nassau klockan 01.00 samma natt som Sir Harry blev mördad. Christie hade suttit på passagerarsidan i en stationsvagn som med hög fart körde i väg från Nassaus hamn. Sears kunde inte identifiera mannen som körde bilen. Han kunde bara säga att det rörde sig om en vit man som inte hörde hemma på öarna. Juryn drog sig tillbaka och överlade i två timmar. Den fann att Alfred de Marigny inte kunde vara skyldig till mordet på svärfadern. Ingen annan blev någonsin åtalad för mordet på Sir Harry Oakes. Först 10 efteråt dök blodbestänkt ledtråd upp till vem som kunde ha mördat Sir Harry. Det var den 26 december 1952 i Miami, då kommissarie James Barker föll för en 38-kalibrig kula från sin egen revolver.
Den som avlossade skottet var hans egen son, som sedan gråtande berättade för rätten i Dade County att kommissarie Barker hade blivit tung narkotikamissbrukare, han var korrumperad och fördärvad. Fallet med polisen som dog för ett skott avlossat av hans egen son, förklarades som ”dråp i nödvärn”. Det kom inte som någon överaskning för Barkers kollegor som i åratal känt till att han stod på Meyer Lanskys avlöningslista. Lansky var den brutale och hänsynslöse gangster som styrde maffiasyndikatet i Florida och på Kuba. Vid tidpunkten för Sir Harrys död kämpade Lansky desperat för ett officiellt godkännande från myndigheterna för att öppna ett lukrativt spelkasino i Nassau. Han tog till alla trick han kunde, och utnyttjade alla inflytelserika personer på Bahamas som kunde tänkas ställa upp på hans sida. Lansky berättade för sina hejdukar att en envis man stod i hans väg och därför måste få en läxa. Än idag pratar folk på Bahamas om kraftiga motorkryssare som gled in och ut ur Nassaus hamn precis som de behagade, utan att någonsin besväras av tullen eller av immigrationsformaliteter. Kryssarna tillhörde Lanskys flotta och de kördes av beväpnade skeppare som kände till farvattnen mellan Miami och Nassau sedan förbudstidens dagar, då de smugglade sprit från spritlagren på brittiska Bahamas till lönnkrogarna i Florida.
Harold Christie,som blev sedd i en bil som i hög hastighet lämnade hamnen samma kväll som Sir Harry Oakes blev mördad, hade kanske varit ombord på någon av de där båtarna? Hade kanske Sir Harry varit där också? Låg kanske rent av Sir Harrys blödande kropp på golvet i stationsvagnen efter en ödesdiger misshandel till följd av att Sir Harry förklarat för Lanskys underhuggare att ingen körde med Harry Oakes, inte ens maffian? Den oidentifierade vite mannen bakom ratten… kunde det ha varit den man som Meyer Lansky skickade till Nassau för att lära Sir Harry Oakes en läxa? Hade kommissarie James Barker, Miamipolisen som stod på Lanskys avlöningslista, order om att hitta en syndabock? Försökte han snärja den olycklige de Marigny för att avleda uppmärksamheten från en lejd mördare? Så snart som anständigheten tillät lämnade hertigen av Windsor Bahamas efter krigsslutet, och skyndade tillbaka till det civiliserade Europa för att leva i exil i Paris. Han pratade aldrig om mordet på Oakes. Harold Christie blev senare adlad för sina insatser i Bahamasstyrets tjänst. Han avled i september 1973 under en resa i Tyskland.
angelicaplacet 